Mitt liv i bunkern.
När jag kom tillbaka till jobbet i måndags em så hade jag fått en ny plats att arbeta från.
Nu sitter jag i ett litet rum med 3 kollegor.
3 av oss sitter på rad mot en vägg, den väggen är delsvis smutsgul och delvis ett räcke klädd med genomskinlig plast, så man ser igenom och ser de som sitter på andra sidan, det är barar det att de sitter 1 meter högre upp
. Tanken är nog att det ska komma in ljus från alla förnster som finns, det är barar det att alla fönster har persiennerna nerdragna och vrisna så att inget ljus ska komma in. Gud nåde om det finns dagsljus och man ser att det finns sol ute.
Om jag sitter med rak rygg och blicken rakt fram, dvs de gånger jag inte stirrar in i min skärm, så ser jag benen på en kollega. jag ser under hennes skrivbord, det är lite som att ligga under någons bord och spionera. Jag skäms lite varje gång jag lyfter upp blicken. Undrar vad hon känner, det kan fan inte vara kul att ha någon som glor en i skrevet 8 timmar om dagen.
I vilket fall som hels så sa jag till de 4 som sitter så vi glor på dem att de inte får, never ever, komma till jobbe i för korta kjolar eller shorts, knälångt minst och alltid rena och hela strumpor önskade vi oxå. Men längden på kjol eller shorts är ej förhandlingsbart.
Men det har iaf lett till att jag tar mer raster nu än någonsin tidigare, bra eller dåligt tja, det är resultatet inget att göra något åt. Men jag väntar mest på ett mail, ett mail som talar om för mej om jag ska engagera mej i min situation eller om jag bara ska försöka stå ut ett tag till..
Nu sitter jag i ett litet rum med 3 kollegor.
3 av oss sitter på rad mot en vägg, den väggen är delsvis smutsgul och delvis ett räcke klädd med genomskinlig plast, så man ser igenom och ser de som sitter på andra sidan, det är barar det att de sitter 1 meter högre upp
. Tanken är nog att det ska komma in ljus från alla förnster som finns, det är barar det att alla fönster har persiennerna nerdragna och vrisna så att inget ljus ska komma in. Gud nåde om det finns dagsljus och man ser att det finns sol ute.
Om jag sitter med rak rygg och blicken rakt fram, dvs de gånger jag inte stirrar in i min skärm, så ser jag benen på en kollega. jag ser under hennes skrivbord, det är lite som att ligga under någons bord och spionera. Jag skäms lite varje gång jag lyfter upp blicken. Undrar vad hon känner, det kan fan inte vara kul att ha någon som glor en i skrevet 8 timmar om dagen.
I vilket fall som hels så sa jag till de 4 som sitter så vi glor på dem att de inte får, never ever, komma till jobbe i för korta kjolar eller shorts, knälångt minst och alltid rena och hela strumpor önskade vi oxå. Men längden på kjol eller shorts är ej förhandlingsbart.
Men det har iaf lett till att jag tar mer raster nu än någonsin tidigare, bra eller dåligt tja, det är resultatet inget att göra något åt. Men jag väntar mest på ett mail, ett mail som talar om för mej om jag ska engagera mej i min situation eller om jag bara ska försöka stå ut ett tag till..