Respekt och tillit.
Saker som borde finnas med i ett äktenskap är Tilit och respekt. Men när det inte längre finns, minns inte ens om det funnits, vad gör man då?
Dax att separera? gå i terapi? fortsätta att låtsas att allt är bra?
Ja jag vet inte, Jag tröttnade på att sitta som passagerare på mitt livs resa, Jag har oxå ett värde. Varför räknas inte det?
Måste ha ett brejk. Jag vill inte ens tänka på det just nu.. vill bara fly och få andrum. Men vet att jag inte har tid längre att fortsätta "som vanligt" Min resa pågår här och nu, och jag vill styra själv. jag vill hinna med en massa saker. Jag har inga stora planer men det är mina planer och jag vill genomföra dem.
Det trycker inom mej.. känns som ångest eller räddsla..jag vet inte. Vad kommer jag bestämma maj för? Har jag redan fattat ett beslut? Men varför har jag ångesten? Är det kanske bara rädslan att ta steget fullt ut eller är det rädslan att hamna i samma situation igen? Jag kommer aldrig orka gå igenom det igen.
Måste få lite distans, sätter mej i solen en stund innan jag går ner på stan och tittar på alla människor som jag inte känner.
För hur jag än funderar så vet jag att jag snart har fattat ett beslut som jag sen går vidare på, för det är där min framtid finns och den framtiden ska jag fylla med bra saker och händelser. Det är det jag måste respektera.
Dax att separera? gå i terapi? fortsätta att låtsas att allt är bra?
Ja jag vet inte, Jag tröttnade på att sitta som passagerare på mitt livs resa, Jag har oxå ett värde. Varför räknas inte det?
Måste ha ett brejk. Jag vill inte ens tänka på det just nu.. vill bara fly och få andrum. Men vet att jag inte har tid längre att fortsätta "som vanligt" Min resa pågår här och nu, och jag vill styra själv. jag vill hinna med en massa saker. Jag har inga stora planer men det är mina planer och jag vill genomföra dem.
Det trycker inom mej.. känns som ångest eller räddsla..jag vet inte. Vad kommer jag bestämma maj för? Har jag redan fattat ett beslut? Men varför har jag ångesten? Är det kanske bara rädslan att ta steget fullt ut eller är det rädslan att hamna i samma situation igen? Jag kommer aldrig orka gå igenom det igen.
Måste få lite distans, sätter mej i solen en stund innan jag går ner på stan och tittar på alla människor som jag inte känner.
För hur jag än funderar så vet jag att jag snart har fattat ett beslut som jag sen går vidare på, för det är där min framtid finns och den framtiden ska jag fylla med bra saker och händelser. Det är det jag måste respektera.